Söndag 8 mars.
Nästa dag hade förlamningen tilltagit och jag kunde inte längre lyfta armarna från täcket. Jag kunde fortfarande röra på fingrar, fötter och tår lite grann, men inte längre lyfta fötterna. Mitt på dagen undersöktes jag av en läkare, som hjälpte mig att sitta upp i sängen med fötterna nedanför sängkanten. Men jag föll handlöst bakåt med nacken mot sängkanten av stålrör så snart stödjande händer drogs bort.
Enligt journalen anges att jag har normal muskeltonus i samtliga extremiteter. Misstankar om GBS avskrivs och symptomen anges ej orsakade av någon allvarlig neurologisk skada eller sjukdom. I stället rekommenderas behandling med fysioterapeut för att jag ska kunna komma igång och få hjälp att mobiliseras för att sedan kunna skrivas ut till hemmet. Dock rekommenderades EMG/ENeG för att utesluta en perifer neurogen påverkan. Elektromyografi (EMG) används för att mäta musklernas respons på stimulering från nervsystemet och görs med en elektromyograf, som ger ett diagram.
Eva var hos mig under dagarna på Södersjukhuset och såg förlamningen sprida sig. På söndag kväll googlade hon på internet och konstaterade att alla symptom med en tilltagande dubbelsidig förlamning av hela kroppen stämde helt med Socialstyrelsens beskrivning av GBS, Guillain-Barrés syndrom, där det också beskrevs att förlamningen skulle kunna fortsätta till andningsorganen med andningsuppehåll som följd. Hon blev nu ännu oroligare och tog genast en taxi tillbaka till sjukhuset med en utskrift av sjukdomens symptom och utvecklingsförlopp i handen. Hon krävde att ansvarig nattsköterska skulle kalla på läkare. Men sköterskan var avvisande. ”Det fanns inte några läkare tillgängliga längre.” Tänk om anhöriga skulle ställa diagnoser. Tänk om alla…osv” Eva överlämnade ändå utskriften om Guillain-Barrés syndrom och krävde att den skulle stoppas i händerna på första läkare som kom förbi. Hon lade också en kopia på mitt sängbord.
Nästa dag hade förlamningen tilltagit och jag kunde inte längre lyfta armarna från täcket. Jag kunde fortfarande röra på fingrar, fötter och tår lite grann, men inte längre lyfta fötterna. Mitt på dagen undersöktes jag av en läkare, som hjälpte mig att sitta upp i sängen med fötterna nedanför sängkanten. Men jag föll handlöst bakåt med nacken mot sängkanten av stålrör så snart stödjande händer drogs bort.
Enligt journalen anges att jag har normal muskeltonus i samtliga extremiteter. Misstankar om GBS avskrivs och symptomen anges ej orsakade av någon allvarlig neurologisk skada eller sjukdom. I stället rekommenderas behandling med fysioterapeut för att jag ska kunna komma igång och få hjälp att mobiliseras för att sedan kunna skrivas ut till hemmet. Dock rekommenderades EMG/ENeG för att utesluta en perifer neurogen påverkan. Elektromyografi (EMG) används för att mäta musklernas respons på stimulering från nervsystemet och görs med en elektromyograf, som ger ett diagram.
Eva var hos mig under dagarna på Södersjukhuset och såg förlamningen sprida sig. På söndag kväll googlade hon på internet och konstaterade att alla symptom med en tilltagande dubbelsidig förlamning av hela kroppen stämde helt med Socialstyrelsens beskrivning av GBS, Guillain-Barrés syndrom, där det också beskrevs att förlamningen skulle kunna fortsätta till andningsorganen med andningsuppehåll som följd. Hon blev nu ännu oroligare och tog genast en taxi tillbaka till sjukhuset med en utskrift av sjukdomens symptom och utvecklingsförlopp i handen. Hon krävde att ansvarig nattsköterska skulle kalla på läkare. Men sköterskan var avvisande. ”Det fanns inte några läkare tillgängliga längre.” Tänk om anhöriga skulle ställa diagnoser. Tänk om alla…osv” Eva överlämnade ändå utskriften om Guillain-Barrés syndrom och krävde att den skulle stoppas i händerna på första läkare som kom förbi. Hon lade också en kopia på mitt sängbord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar