Onsdag 27 maj
Jag tränade att köra rullstol i grus i den del av sjukhemmets park framför gamla huset som är färdig – en mycket vacker park. En stor del av parken håller på att göras om och är inte tillgänglig. Det är lite tungt att köra i grus. Eva har börjat förbereda en eventuell resa till Gotland. Hon har haft samtal med Region Gotland och med Rehab Södra här i Stockholm.
En svägerska och hennes dotter hälsade på. De är utbildade arbets- och fysioterapeuter och vi diskuterade planerna med dem. Vi fick klart för oss att vi ska efterfråga ett neuroteam. De berättade också att träning av hjärnan är viktigt när man ska få igång rörelser. Annars finns risken att hjärnan kopplar bort just den funktionen, som inte används för tillfället. Man ska alltså tänka på rörelsen om och om igen, även om kroppsdelen inte alls svarar. Rätt vad det är kan det ändå fungera att röra sig just där, man ska inte ge upp.
Både styrka och finmotorik förbättrades avsevärt den gångna veckan. Jag kunde nu förflytta mig från rullstol till säng och toastol och tillbaka med hjälp av tårtbitsmetoden och starka armar. Jag kunde också knäppa knappar.
Torsdag 28 maj
Idag skulle vi egentligen ha rest till Norditalien på en trädgårdsresa, som vi tvingats avboka på grund av min sjukdom. I stället var jag på neurofysiologisk undersökning på Södersjukhuset. Under en och en halv timme fick jag elektriska stötar i armar och ben, medan effekterna registrerades på datorskärmen med kurvor och ljud. Den sköterska som genomförde undersökningen hittade en del ”döda” punkter, där nervkontakt saknades. Hon kallade in en läkare för fördjupad undersökning. Resultatet skulle finnas om en vecka. Han sa att jag skulle kallas till ny undersökning om ett halvår, samt att det är bra respons i armarna, men inte i benen. Höger ben är dessutom sämre än vänster och sämst är muskeln i inre vaden. ”Vi talar om månader, troligen ett halvår, kanske rentav två år, innan rörelseförmågan återvänder till fötter och ben”, sade han. ”Vi får alltså ha tålamod”.
Nervbanorna växer med 1-2 mm per dag. Räknat från korsryggen ner till foten blir detta kanske 600 dagar, räknade vi ut efteråt. Kanske får man dra av ca 2 månader där.
Vi blev båda nedslagna, jag och Eva, kan man nog säga. I samtal med arbetsterapeuten fick vi veta att husläkaren troligen skulle ta över ansvaret för mig när jag skrivits ut. Husläkaren skulle informeras av sjukhemmet om vad jag har varit med om. Toastol/duschstol skulle troligen levereras på måndag, samt en slags ”stege” till hjälp att komma upp ur sängen. Den kunde också användas för träning att få upp armarna högre. Vi diskuterade en extra bäddmadrass som stabiliserar sängen och eventuellt ett slags glidlakan som skulle underlätta för mig att röra mig i sängen. Arbetsterapeuten var mycket uppmuntrande och påminde om att jag just inte kunde göra någonting med kroppen när jag kom till sjukhemmet för fem veckor sedan. I dag trimmade jag dessutom skägget själv för första gången.
Söndag 31 maj
Jag hade permission hem idag eftersom det var min födelsedag. Jag fyllde 69 år. Eva, barn och barnbarn firade mig under några timmar, innan sjuktransporten hämtade mig tillbaka till sjukhemmet.
Måndag 1 juni
Idag var det en intensiv träningsdag. Det var mitt sista tillfälle för rehabträning på Stockholms sjukhem. Vi genomförde bland annat stå- och balansövningar på eftermiddagen.
Jag tränade att köra rullstol i grus i den del av sjukhemmets park framför gamla huset som är färdig – en mycket vacker park. En stor del av parken håller på att göras om och är inte tillgänglig. Det är lite tungt att köra i grus. Eva har börjat förbereda en eventuell resa till Gotland. Hon har haft samtal med Region Gotland och med Rehab Södra här i Stockholm.
En svägerska och hennes dotter hälsade på. De är utbildade arbets- och fysioterapeuter och vi diskuterade planerna med dem. Vi fick klart för oss att vi ska efterfråga ett neuroteam. De berättade också att träning av hjärnan är viktigt när man ska få igång rörelser. Annars finns risken att hjärnan kopplar bort just den funktionen, som inte används för tillfället. Man ska alltså tänka på rörelsen om och om igen, även om kroppsdelen inte alls svarar. Rätt vad det är kan det ändå fungera att röra sig just där, man ska inte ge upp.
Både styrka och finmotorik förbättrades avsevärt den gångna veckan. Jag kunde nu förflytta mig från rullstol till säng och toastol och tillbaka med hjälp av tårtbitsmetoden och starka armar. Jag kunde också knäppa knappar.
Torsdag 28 maj
Idag skulle vi egentligen ha rest till Norditalien på en trädgårdsresa, som vi tvingats avboka på grund av min sjukdom. I stället var jag på neurofysiologisk undersökning på Södersjukhuset. Under en och en halv timme fick jag elektriska stötar i armar och ben, medan effekterna registrerades på datorskärmen med kurvor och ljud. Den sköterska som genomförde undersökningen hittade en del ”döda” punkter, där nervkontakt saknades. Hon kallade in en läkare för fördjupad undersökning. Resultatet skulle finnas om en vecka. Han sa att jag skulle kallas till ny undersökning om ett halvår, samt att det är bra respons i armarna, men inte i benen. Höger ben är dessutom sämre än vänster och sämst är muskeln i inre vaden. ”Vi talar om månader, troligen ett halvår, kanske rentav två år, innan rörelseförmågan återvänder till fötter och ben”, sade han. ”Vi får alltså ha tålamod”.
Nervbanorna växer med 1-2 mm per dag. Räknat från korsryggen ner till foten blir detta kanske 600 dagar, räknade vi ut efteråt. Kanske får man dra av ca 2 månader där.
Vi blev båda nedslagna, jag och Eva, kan man nog säga. I samtal med arbetsterapeuten fick vi veta att husläkaren troligen skulle ta över ansvaret för mig när jag skrivits ut. Husläkaren skulle informeras av sjukhemmet om vad jag har varit med om. Toastol/duschstol skulle troligen levereras på måndag, samt en slags ”stege” till hjälp att komma upp ur sängen. Den kunde också användas för träning att få upp armarna högre. Vi diskuterade en extra bäddmadrass som stabiliserar sängen och eventuellt ett slags glidlakan som skulle underlätta för mig att röra mig i sängen. Arbetsterapeuten var mycket uppmuntrande och påminde om att jag just inte kunde göra någonting med kroppen när jag kom till sjukhemmet för fem veckor sedan. I dag trimmade jag dessutom skägget själv för första gången.
Söndag 31 maj
Jag hade permission hem idag eftersom det var min födelsedag. Jag fyllde 69 år. Eva, barn och barnbarn firade mig under några timmar, innan sjuktransporten hämtade mig tillbaka till sjukhemmet.
Måndag 1 juni
Idag var det en intensiv träningsdag. Det var mitt sista tillfälle för rehabträning på Stockholms sjukhem. Vi genomförde bland annat stå- och balansövningar på eftermiddagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar