Efter tre veckor på sjukhus

Lördag 28 mars
Det är nu tre veckor sedan jag skrevs in på sjukhuset. Det här var ytterligare en ganska sömning dag, antagligen beroende på morfinet som jag behöver mot värk i höfterna.
Kanylen på halsens vänstra sida, som används för plasmaferesen, flyttades till höger sida. Vid senaste plasmaferesen hade den ventilen krånglat en hel del och fick bytas ut. Då flyttade man den från den sida där jag tidigare hade fått en mindre blodpropp. En kanyl i vänster hand avlägsnades, eftersom den gav inflammation. Den hade nyttjats för mätning av blodtryck och för tagning av blodprover. Nu lades den i höger handled i stället och samtidigt övergick man till att mäta blodtrycket varje kvart eller halvtimme med en uppblåsbar ”krage” kring överarmen.
Jag hade rätt ont i ryggen och ville egentligen aldrig ligga på sidan. När fysioterapeuten tränade mig på förmiddagen kunde jag röra alla fingrar. Det kunde jag dock inte upprepa när Eva ville se på eftermiddagen, jag var för trött. Jag fick min femte och sista plasmaferes denna dag, vilket tog drygt 2,5 timme och gick bra. Febern låg nu på bara drygt 37 grader.

Söndag 29 mars
Jag hade en dålig natt igen, med ständigt avbruten sömn, och förmiddagen var rätt besvärlig med fördröjning i den hygieniska vården, mest en följd av min trötthet. När den var avklarad och efter viss vila var jag pigg, fick talventil och kunde prata en massa. Jag andades envist för egen maskin, även om det ibland var ansträngande. Alla kanyler på halsen var nu borttagna och medicineringen minskades. Febern var åter nere på drygt 37 grader, liksom i går.
Jag kunde uträtta mina toalettbehov med en potta under baken för första gången på länge. Samtidigt undrade jag varför jag inte kunde gå på toa som vanligt. Eva fick förklara den fysiska begränsningen.
Efter allt detta var jag pigg och pratsam när min dotter med familj kom på besök. Jag drack nu läsk mer problemfritt, utan hostningar. När familjen lämnade sjukhuset var alla upplyfta av den fina samvaron och den uppenbara förbättringen.

Måndag 30 mars
Jag satt med hjälp av fysioterapeuten upp på sängen med benen neråt och med en syster som stod bakom och höll upp lite för säkerhets skull. Jag kunde hålla huvudet uppe, även om det svajade lite, men bålmuskler och halsmuskler visade sig klara detta rätt bra!
På eftermiddagen satt jag en stund i rullstol utan respirator med hjälp av fysioterapeut och var ute på tur i korridorerna på MIVA. Jag fick titta ut genom det enda fönstret, som leder till ett större schakt. Inte mycket till utsikt tyvärr. Jag fick också se mitt eget rum från dörren och var rätt förvånad. Jag har ju mest sett det från sängliggande. Nu såg det ju helt annorlunda ut.
Jag fick kuggfrågor om år, månad och plats vilket jag svarade rätt på för det mesta. Konversationen var klar mesta tiden, med ett undantag. Jag frågade om jag kunde komma och hälsa på Eva på Fredmansgatan – vi bor ju ändå så nära varandra. Jag undrade också varför jag låg där och vad det var för konstig säng. Uppenbarligen led jag av viss förvirring. Jag bad om läsk igen och konstaterade att jag aldrig får någon mat.
Jag ville gärna duscha, men det sköts till tisdagen, för det hanns inte med. Vid femtiden var jag jättetrött efter dagens alla händelser och ville bara sova. Febern var nu nere strax under 37 grader. Jag andades utan respirator i 12 timmar denna dag.

Tisdag 31 mars
En trött dag igen, efter träningspass med fysioterapeut på förmiddagen. Jag orkade inte sitt-träna på sängkanten, så det sköts upp. Jag behövde sova i stället. Jag hade talventilen inkopplad nästan hela dagen, med avbrott endast vid slemsugning och dryck via sugrör, då man måste fixa med en ballong för att förekomma vätska i fel strupe. Sen blev det dusch och byte av lakan och skjorta, vilket var skönt men också tröttande.
Läkaren som tittade in vid på eftermiddagen var översvallande i sin beskrivning av mina framsteg. Jag tror att han sa att det var ”enastående” eller något liknande. Febern var helt utplånad, inga febernedsättande mediciner hade satts in sedan morgonen. Alla infektionsindikatorer pekade neråt. Och rörelseförmågan blev bara bättre. Jag andades utan hjälp av respirator i 14 timmar denna tisdag.
Läkaren drog igång en diskussion om planerna för nya Slussen, vilket fick mig att prata längre än någonsin sedan jag blev sjuk. Jag drog Slussenhistoria sedan Drottning Kristina. Läkaren lovade återkomma med mer argument, sedan han läst på lite, för ett bevarande av Slussen som den såg ut nu (eller vad det nu var han förordade). Sedan övergick vi till att diskutera effekter av trängselavgifter. Doktorn fick i alla fall koll på en sak: fel på hjärnan är det inte.
Jag är inte själv så optimistisk. När Eva frågar om jag tror på att komma till Gotland i sommar svarar jag nej – men Eva tror ändå på det. I samtalet med läkaren talade jag om att jag var väldigt imponerad av sjukvårdens insatser. Jag trodde nämligen inte att jag skulle överleva denna sjukdom när jag togs in på intensiven.
Eva intervjuades genom ett frågeformulär som i framtiden skulle användas i intensivvården för att klargöra en patients status före insjuknandet, så att man kan utvärdera om denne blivit sämre eller var sig lik efter vårdtiden. Intervjuare var en intensivvårdssjuksköterska. Eva inledde detta samtal med att berömma intensivens vård, som hon anser vara enastående. Men hon berättade också om (vår) obehagliga upplevelse på strokeavdelningen den första söndagskvällen när jag tagits in. Hon blev uppenbart illa berörd och skakad, liksom hon var över att höra attityden hos en del sköterskor på strokeavdelningen gentemot min förlamning. Hon förklarade det mesta med okunskap och höll med om att våra erfarenheter måste rapporteras till avdelningschefen på ett eller annat sätt. Hon bekräftade att glappet mellan kompetensen på intensivvården och övrig vård på SöS var stor och blir allt större. Hon föreläste i vårdfrågor och poängterade då alltmer att vårdpersonalen måste lyssna på de anhöriga. Det ger ökad kunskap om patienten.

Onsdag 1 april
Jag var rätt trött igen idag till följd av dålig nattsömn. Eva gjorde några anteckningar om vad jag hade sagt under de senaste dagarna:
”Varför ligger jag här? Du och jag är ju rätt nära varandra. Jag bor här på SöS, Du bor på Fredmansgatan 11. Varför kan jag inte hälsa på Dig?”
Hon frågade: ”Är det något Du undrar över? Fråga på nu när Du har talventil.” Och jag svarade: ”Finns det något jag inte undrar över?” Dessutom ville jag gå på toa själv – en fysisk omöjlighet enligt Eva, men jag ville inte ta in det just då.
Jag fick ny sond vid 10-tiden på förmiddagen. Det var lite trassligt men en syster fick ändå försöka själv eftersom läkaren inte hann göra det. Det gick till slut. Sonden är tunnare och går genom vänstra näsborren i stället. Men nu behövdes röntgen för att säkra att jag hade fått ner den i magen, och ingen annan stans. Det tog ända till halv fyra innan röntgen kom. Samtidigt fick vi också bild på lungorna – alltid bra att kolla att det inte finns något kvar av lunginflammationen. När Eva gick vid femtiden hade man ännu inte fått in resultatet om sonden och jag var under nästan hela dagen utan mat. Men jag fick vatten och läsk, och en tjock näringsvätska som smakade hallon – inget kul. En riktig fastedag blev det alltså.
Jag tränade dock: satt uppe på sängkanten under förmiddagen. Jag satt rätt länge, det vill säga 4-5 minuter, med svagt skyddsstöd från fysioterapeuten. Jag höll huvudet uppe hela tiden. Det gick bättre än förra gången. Senare på eftermiddagen blev det fysioterapeutens blåa stol igen, och utflykt runt hela avdelningen under pedagogisk ledning av en sjuksyster. Efter en dryg timme kom jag i säng igen och Eva gick hem, med gråten i halsen. Fyra dagar utan att vi skulle ses!!! 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar