Juni-augusti 2015 Fortsatt rehab hemma

Tisdag 2 juni.
Denna dag ägde hemresan rum. Eva kom klockan 10 och hjälpte till att packa. Klockan 11 kom läkaren för sista gången. Hon var uppmuntrande och trevlig. Vid utskrivningen rådde fortfarande oklarhet om vi skulle få hem en cykel för trampträning som är såå viktigt! Mina fötter var fortfarande inte sig själva. De var stela med svullna vrister. De behövde verkligen rörelsetränas. Vi hade inte heller fått besked om vi kunde få remiss till fotvård.
Det var fantastiskt att komma hem. Vi åkte hem med sjuktransport, men vårt gamla hus från 1800-talet är inte särskilt anpassat för rullstolsbundna. Från gatan ska man ta sig igenom tre dörrar och något tiotal trappsteg med rullstolen för att komma upp till hissen. Lägenhetsdörren är en pardörr, där båda dörrarna måste öppnas för att rullstolen ska kunna passera. Väl inne i lägenheten finns det tre ganska höga och breda trösklar som rullstolen hade svårt att klara. Dessa hade nu anpassats för rullstol med metallramper på båda sidor. Vi ansökte om bostadsanpassningsbidrag hos kommunen.
Men in i badrummet var det besvärligare. Även där finns en hög tröskel, men där hade vi hittat en lösning. Jag rullade fram så långt det gick utanför badrummet. Därifrån kunde jag glida över till toalettstolen, som är placerad omedelbart innanför dörren. Eftersom badrumsgolvet är lite högre än hallen utanför passade höjden bra. Innanför toalettstolen stod duschstolen, som jag kunde glida över till vid duschning. Det gällde att pröva sig fram till praktiska lösningar. Men till en början skulle jag behöva en del hjälp för detta.
På kvällen kom hemtjänsten för första gången. De skulle komma morgon och kväll i fortsättningen och hjälpa mig i säng och upp. Och framförallt hjälpa till att få av och på stödstrumporna, vilket krävde styrka och teknik.

Onsdag 3 juni
Idag kom det mobila neuroteamet på besök. En kurator och en fysioterapeut talade med mig och Eva, men gav inte någon träning. Vi bad om besked om träningscykeln. Svar skulle kanske komma fredag, då teamet skulle återkomma. De skulle också ordna med remiss till Region Gotlands rehabteam på Korpen.

Torsdag 4 juni
Idag gjorde vi ett återbesök på MIVA på Södersjukhuset för återkoppling. Vi hade fyllt i två enkäter i förväg. Vi talade med två sköterskor och en läkare om en del som gått galet på stroke- och neurologavdelningarna. Vi hade fått besked om minst två månader på rehabklinik, vilket inte alls varit aktuellt.
Vi åkte till SöS med sjuktransport, vilket innebar att man hjälpte mig ut och in med rullstolen och trappklättrare. Vi skulle inte ha klarat detta själva, vilket innebar att jag skulle bli mycket låst till bostaden. För att komma ut behövde jag hjälp av en helst ung och stark person. Vi hade också ansökt om färdtjänsttillstånd.

Fredag den 5 juni
Jag kunde plötsligt lyfta armarna högre än huvudet, nästan rakt upp, för första gången. Nu gällde det att träna den funktionen regelbundet, uppåt lyft och sedan långsamt ner igen. Det stärker axel- och nackmuskulatur. Hemtjänsten hjälpte Göran att duscha på morgonen – det var skönt. Neuroteamet kom på besök på eftermiddagen. Arbetsterapeuten och fysioterapeuten var strålande. De testade och tränade kroppens alla delar och jag var rörligare än någonsin. Benen var starkare när jag låg. Jag kunde lyfta knäna allt högre. De tog lite stå-upp-träning också vid diskbänken, något vi själva kunde öva med hjälp av barn och andra anhöriga under helgen.

Lördag 6 juni
Nu har Eva börjat träna på att sätta på och ta av mina stödstrumpor, vilket inte är det lättaste. Men det gick bättre med övning. Läkartid för återbesök på SöS har bokats till mitten av september.

Måndag 11 juni
En träningscykel, MOTOmed, levererades från hjälpmedelsföretaget Sodexo till lägenheten på Södermalm.

Tisdag 16 juni
Idag fick vi godkänt på vår ansökan om bostadsanpassningsbidrag till metallramper på trösklarna i lägenheten.
Och vi reste till Gotland. Vi tog med oss rullstol och träningscykel. Eva hade nu fått bekräftelse på att vi själva är fria att välja var jag ska få rehabilitering och det gick alltså bra även på Gotland. Sommarhuset hade av en snickare utrustats med en liten träramp för att jag skulle kunna klara de två trappstegen in i huset med rullstolen själv. Till detta fick vi inga bidrag eftersom vi inte är skrivna på Gotland.

Onsdag 17 juni
Idag hade vi ett inledande möte på rehabanläggningen Korpen i norra delen av Visby. Eva körde mig i bil, vilket tar ca 50 minuter. Vi fick träffa läkare, fysioterapeut och arbetsterapeut, som skulle ansvara för den fortsatta rehabiliteringen och riktlinjer drogs upp för fortsättningen. Vi var nöjda med ett bra möte.
Vi besökte Rehab på Korpen i Visby två gånger i veckan under sommaren,

Midsommarafton 19 juni
Vi deltog på eftermiddagen i det traditionella midsommarfirandet vid Kluckartäppu intill Lau kyrka. På kvällen åt vi midsommarmiddag med vänner i Lau. Några starka karlar bar upp mig för trappan i rullstolen. Allt var nästan som vanligt.

Måndag 22 juni
Idag inleddes min fortsatta rehabilitering vid Korpen. På förmiddagen hade jag ett pass med arbetsterapeut och på eftermiddagen ett med fysioterapeut. Rehabiliteringen skedde i ändamålsenliga lokaler och personalen var både professionell och trevlig. Vid mötet med fysioterapeuten tog jag mina första stapplande steg med stöd av händerna på en barr och med två fysioterapeuter intill som höll händerna på ett midjebälte, beredda att ingripa om någonting skulle gå fel. Redan efter första dagen kände vi att det var ett riktigt beslut att resa till Gotland. Vården var bra och jag kunde själv komma ut och in ur huset i rullstolen när jag ville. Dessutom fick jag uppleva den härliga sommaren på Gotland, precis som vanligt.

Onsdag 24 juni- måndag 20 juli
Jag har varit på rehabilitering två gånger per vecka under, måndagar och onsdagar. Med restider och lunch tar det större delen av dagen, men det är det värt. Under den här perioden gjorde jag framsteg hela tiden. Man började med  träna mig att använda rollator i stället .
På Korpen i Visby tog jag mina första stapplande steg efter sjukdomen.

Hemma började jag försöka spela gitarr och sjunga. Det visade sig vara svårt. Jag orkade inte stämma gitarren själv, utan behövde hjälp för att vrida på stämskruvarna. Och när jag trycker ner fingrarna på strängarna för att forma ackorden var det mycket ansträngande, och jag orkade knappast mer än en eller två låtar i taget. Min röst var också svårt medtagen och de blev inget bra resultat när jag försökte sjunga. Rösten sprack liksom. Men förklaringen var kanske att jag inte hade använt mina stämband under lång tid. De behövde också tränas upp.

Tisdag 21 juli
Idag hade vi ett första utvärderingsmöte med personalen på Korpen i Visby. Där fanns läkare, fysioterapeut och arbetsterapeut. Man konstaterade att jag nu klarade att gå med rollator och att jag gjorde det åtminstone 20-30 minuter per dag, både ute och inne. Min handstyrka hade ökat och var nu 36 % i jämförelse med friska män. En viss fumlighet fanns kvar. Jag klarade nu att ta på och av byxor själv. Vi satte upp som ett delmål att jag skulle kunna gå 10 trappsteg. Det var ungefär vad som krävdes för att jag skulle kunna ta mig ut och in hemma i Stockholm. Jag skulle också börja med bassängträning.
Vattenträning kunde ske i bassäng på Korpen i Visby.

22 juli-26 augusti
Träningen på Korpen fortsatte två dagar i veckan. Vid ett träningstillfälle uppmanades jag att försöka undvika att använda rullstolen och i stället använda rollatorn. Jag tyckte att det kändes lite besvärande, eftersom jag hade blivit rätt bra på att manövrera rullstolen vid det här laget, medan rollatorn krävde mer. Men jag försökte göra detta allt oftare. Så småningom fick jag också pröva att gå med kryckkäpp i stället för rollator, en ny utmaning.
Eva hade tagit ned TV-apparaten till bottenvåningen. Men jag övade ändå hemma i sommarhuset att gå i trappa. Det finns 13 trappsteg till övervåningen där jag inte hade varit sedan jag blev sjuk. Jag började gå fyra steg upp och sedan ner igen. Sedan upprepade jag övningen. Efter någon vecka dubblade jag antalet steg. Efter tre veckor tog jag mig för första gången sedan jag blev sjuk upp på övervåningen. Det innebar att jag också skulle klara att ta mig ut och in i huset i Stockholm. Det kändes som en delseger.

27 augusti  
Idag hade vi ett andra och avslutande utvärderingsmöte med personalen på Korpen i Visby. Där fanns åter läkare, fysioterapeut och arbetsterapeut. Man konstaterade att träningsplanen fungerat och att jag hade gjort framsteg. Jag klarade sedan 10 augusti att gå med kryckkäpp och använde inte rullstolen längre, och rollatorn bara vid längre promenader. Jag klarade nu trappan till övervåningen, vilket är 13 trappsteg. Personalen konstaterade att jag var självständig i min P-ADL (Personliga aktiviteter i det dagliga livet). Handstyrkan hade ökat från 27 % bilateralt till 38 % på höger och 47 % på vänster hand mot vad som är normalt för min ålder. Koordination och finmotorik hade också förbättrats men låg fortfarande långt under normalvärden. Man bedömde att det inte skulle vara några svårigheter att återvända till lägenheten i Stockholm. Vi skulle nu avsluta behandlingen med arbetsterapeut men fortsätta behandling med fysioterapeut tills vi åkte hem.
Jag behövde bara hjälp med att få på stödstrumpor. Fysioterapeuten rekommenderade fotmassage mot svullnad, och Eva började massera fötterna varje kväll. Och mycket riktigt, fotsvullnaden minskade genast.

9 september
Vi hade sista rehabbehandlingen i Visby och passade sedan på att lämna tillbaka rollatorn till hjälpmedelscentralen.

12 september
Vi reste hem från Gotland till lägenheten på Södermalm. Med oss tillbaka hade vi rullstolen och träningscykeln. Hemma i Stockholm fick vi låna en ny rollator från kommunen.
Eftersom jag inte längre använde rullstol behövde vi inte längre metallramperna på trösklarna. När jag gick med kryckkäpp var de inte till någon nytta, och de var dessutom fula i vår lägenhet som i övrigt har karaktär av slutet av 1800-talet. Vi kontaktade kommunen men de hade inte något ansvar för att ta bort dem, eftersom vi bodde i bostadsrätt. Jag skruvade  i stället bort dem själv, sittande på en stol.
Under sommaren hade också min ansökan om färdtjänst beviljats. Tillståndet gällde fyra månader, dvs till slutet av november. Det innebar att jag kunde åka med färdstjänst med nedsatt taxa, men också att jag hade rätt att åka med kollektivtrafiken med en ledsagare utan kostnad. Jag hade också fått remiss till medicinsk fotvård, eftersom jag inte kunde sköta om mina fötter själv. Jag kunde helt enkelt inte nå dem med händerna.

14 september
Idag var det återbesök på SöS och jag fick träffa den neurolog som haft ansvar för mig under den akuta fasen på våren. Hon frågade ut mig, men det gjordes ingen ny neurofysiologisk undersökning. Jaha, då är vi klara sa hon. Nästa underökning sker om ett halvår sa hon.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar