Tisdag 7 april
Jag hade nu varit precis en månad på Södersjukhuset. Jag hade åter en dag med fysisk träning och vissa framsteg. Fingrarna blev allt bättre och det fanns lite rörelse i överarmarna. Jag hade fortfarande kvar smärtan i höften, särskilt på vänster sida. Höftsmärtan kändes särskilt när personalen skulle vända mig på natten, och jag måste särskilt tala om hur de skulle vända mig för att smärtan inte skulle bli outhärdlig.
Fortfarande hade jag stödstrumpor mot svullna ben. De brukade tas av på natten och sättas på igen på morgonen.
Onsdag 8 april
Eva kom först efter lunch efter olika ärenden, bland annat hos banken. Det hade blivit ett problem med vissa räkningar som jag brukade betala. Jag hade glömt alla bankkoder och andra viktiga saker. Eva försökte nu ordna med fullmakt för att kunna klara dessa saker.
Tracken opererades bort på förmiddagen. Jag kunde nu både svälja och prata hela tiden. Jag fick dock en enorm hostattack under eftermiddagen. Jag fick ”stå upp” med hjälp av fysioterapeuten i den blå stolen för första gången. Jag stod med hela tyngden på fötterna, men med svag lutning bakåt och med tre säkerhetsbälten runt kroppen. Det kändes ”pirrigt” i fötterna, men jag stod ut i ungefär en kvart. Man börjar nu prata om att flytta mig till en neurologisk avdelning, så fort det finns en plats ledig där.
Torsdag 9 april
Under ronden meddelade läkarna att det var klart med min flytt till den neurologiska avdelningen under morgondagen. Under förmiddagen satt jag i närmare två timmar i den blå stolen, vilket var ovanligt länge. Jag fick också träning av fysioterapeuten både på för- och eftermiddag.
Jag började dricka nyponsoppa ur mugg och var väldigt törstig och sugen på äppeljuice. Jag tyckte att det var ”väldigt gott” varje gång, också med vanligt kallt vatten. Efter att inte ha druckit på så länge framträder nu smaker på ett helt nytt sätt.
Fysioterapeuten började nu diskutera rullstol med mig. Hon trodde att jag skulle kunna sitta i rullstol redan när jag kommer till neurologen. Hon ordnade också med sitträning under eftermiddagen, liksom träning att sitta på sängkanten. Hon tyckte att det gick allt bättre. Jag var lite vinglig i ryggen, men höll huvudet stadigt.
Jag var ändå ganska dyster. En läkare som gick ronden på eftermiddagen var uppmuntrande och började tala om att jag skulle kunna ha kräftskiva på Gotland, eftersom det gick så snabbt med återhämtningen. Men när jag frågade honom om han verkligen menade att jag kunde vara så pass återställd redan i augusti, om bara fyra månader, blev han försiktig och ville inte lova någonting. Jag fick antidepressiv medicin utskriven tills vidare, samt Alvedon Forte mot smärtor i ländryggen
Jag hade nu varit precis en månad på Södersjukhuset. Jag hade åter en dag med fysisk träning och vissa framsteg. Fingrarna blev allt bättre och det fanns lite rörelse i överarmarna. Jag hade fortfarande kvar smärtan i höften, särskilt på vänster sida. Höftsmärtan kändes särskilt när personalen skulle vända mig på natten, och jag måste särskilt tala om hur de skulle vända mig för att smärtan inte skulle bli outhärdlig.
Fortfarande hade jag stödstrumpor mot svullna ben. De brukade tas av på natten och sättas på igen på morgonen.
Onsdag 8 april
Eva kom först efter lunch efter olika ärenden, bland annat hos banken. Det hade blivit ett problem med vissa räkningar som jag brukade betala. Jag hade glömt alla bankkoder och andra viktiga saker. Eva försökte nu ordna med fullmakt för att kunna klara dessa saker.
Tracken opererades bort på förmiddagen. Jag kunde nu både svälja och prata hela tiden. Jag fick dock en enorm hostattack under eftermiddagen. Jag fick ”stå upp” med hjälp av fysioterapeuten i den blå stolen för första gången. Jag stod med hela tyngden på fötterna, men med svag lutning bakåt och med tre säkerhetsbälten runt kroppen. Det kändes ”pirrigt” i fötterna, men jag stod ut i ungefär en kvart. Man börjar nu prata om att flytta mig till en neurologisk avdelning, så fort det finns en plats ledig där.
Torsdag 9 april
Under ronden meddelade läkarna att det var klart med min flytt till den neurologiska avdelningen under morgondagen. Under förmiddagen satt jag i närmare två timmar i den blå stolen, vilket var ovanligt länge. Jag fick också träning av fysioterapeuten både på för- och eftermiddag.
Jag började dricka nyponsoppa ur mugg och var väldigt törstig och sugen på äppeljuice. Jag tyckte att det var ”väldigt gott” varje gång, också med vanligt kallt vatten. Efter att inte ha druckit på så länge framträder nu smaker på ett helt nytt sätt.
Fysioterapeuten började nu diskutera rullstol med mig. Hon trodde att jag skulle kunna sitta i rullstol redan när jag kommer till neurologen. Hon ordnade också med sitträning under eftermiddagen, liksom träning att sitta på sängkanten. Hon tyckte att det gick allt bättre. Jag var lite vinglig i ryggen, men höll huvudet stadigt.
Jag var ändå ganska dyster. En läkare som gick ronden på eftermiddagen var uppmuntrande och började tala om att jag skulle kunna ha kräftskiva på Gotland, eftersom det gick så snabbt med återhämtningen. Men när jag frågade honom om han verkligen menade att jag kunde vara så pass återställd redan i augusti, om bara fyra månader, blev han försiktig och ville inte lova någonting. Jag fick antidepressiv medicin utskriven tills vidare, samt Alvedon Forte mot smärtor i ländryggen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar